heahog

Var & hämtade mina böcker igår som jag beställt från www.livetsunder.se . Det tog bara 2 dagar efter att jag lämnat min beställning, vilket är väldigt snabbt.

Exemplaret som jag ska ge min kompis Anna hade jag först tänkt skriva i, ett grattis i förskott, berättat hur mkt hon betyder för mig & vad det betyder att hon var med på förlossningen & coachade mig & att jag helt enkelt att jag är glad att hon klarat sig så bra & att jag älskar henne för att hon är den hon är, även om hennes ärlighet ibland kan vara jobbig att ta till sig, vad det än gäller. Sen kom jag på att jag skriva det på ett papper att lägg in i boken istället. Sen kom jag på att jag faktiskt kan skriva med blyerts, då skär det inte lika mkt när man öppnar boken ^^

Boken är på 273 sidor & har fått bra kritik från bla Gunilla Boethius & Åsa Moberg, båda författare & journalister.

Jag kunde inte sluta läsa, förutom då min huvudvärk var som jävligast igår.

För min del är det fortfarande svårt att ta till mig att det är min vän det handlar om. Hans mamma, bokens författare, Monica Petersson, har verkligen skrivit bra & beskrivande, men jag känner inte igen tex hans aggressionsutbrott som hon berättar om & som funnit sen han var väldigt liten. Å andra sidan hade jag mina egna problem med aggressionsutbrott, så det kan ju hända att hans kom i skymundan just därför.

Jag både förstår & inte förstår hur hon orkar allt under alla år & att hon ens orkar säga nej & stå emot ibland när han kommit & mer eller mindre krävt hennes hjälp! Jisses, han har haft en stålmamma!

Jag uppfattade henne inte som så då, den bild jag har av henne var att hon inte brydde sig så mkt om att han hellre var hos mig många ggr. Iofs så visste hon var han var & att han var trygg, trots att han kunde hitta på djävulskap med bla mig. Att hon älskade honom var det dock inget tvivel om.

Jag känner mig sorgsen & undrar om den kvällen för snart 11år sen, när jag kom hem gravid & trött från gymnasiet, ser mitt hem i mer eller mindre kaos, min sambo sitter & dricker sprit med ett ex till mig & min vän, alla 3 verkade kke påverkade av annat än alkohol, jag minns inte.

Jag minns iaf att det var sista gången han var upp till mig, jag tog kort på honom & han var tillbakadragen. Kanske pga att jag högt uttryckt vad jag ansåg om att komma hem från plugget & det söps hemma & hade skitats ner...

Jag & min vän hade då inte umgåtts på många år...

Hans mamma sa i ett mail häromdagen att hon visste varför han kommit upp till oss den dagen, men det & andra saker vill hon berätta när jag & Anna läst boken. Hon beskrev mig tom som hans "lill-mamma" vilket rörde mig, då jag egentligen var väldigt omogen...

Vi ska då träffas & kolla på bilder osv.

Att han bollats fram & tillbaka mellan olika psykmottagningar,soc handläggare osv, det är förjävligt!

Tänk om jag inte varit så irriterad den dagen jag kom hem & han satt i min soffa.. undrar om det hade gjort nån skillnad?

Eller om jag letat rätt på honom via folkbokföringen,som jag tänkte på några ggr under årens lopp?

Jag rekommenderar verkligen boken, trots att jag säkerligen måste läsa om den för att kunna ta in allt & på så sätt "lära känna" min vän som vuxen man, missbrukare & mer eller mindre psykiskt sjuk.

Jag saknar honom verkligen nu...Den tonårsgrabb jag kände.. Han satte verkligen sina fotspår i ens själ på ett eller annat sätt.

den bild jag brukar få upp i huvudet när jag pratar eller tänker på honom, då har han sitt halvlånga hår strax nedanför axlarna, med snelugg, sina osnörade GetAgrip kängor, huvtröja,mörka jeans, hans släpande gång & hans leende... För mig är han killen som antingen låg & läste serietidningar eller hittade på bus, tex gick i taket upp & ner på pendeltåget... Jag kan nästan minnas hans röst, men bara nästan.